Askungen

En gång i tiden fanns det en gentleman som gifte sig för andra gången med en fru som var den stoltaste och mest högmodiga kvinnan som någonsin hade skådats. Hon hade två egna döttrar som verkligen var precis som hon. Mannen hade också en ung dotter, av sällsynt godhet och rarhet, som hon hade fått från sin mor, som var världens bästa varelse.

Bröllopet var knappt över när styvmoderns dåliga humör började visa sig. Hon stod inte ut med den unga flickans godhet, eftersom det gjorde att hennes egna döttrar verkade desto mer unkna. Styvmodern gav henne de tråkigaste arbetsuppgifterna i huset. Hon var tvungen att sköta disken, torka bord, skrubba golven och rensa ut sovrummen. Den fattiga flickan var tvungen att sova i en skrubb, på en eländig halmbädd, medan hennes systrar låg i fina rum med inlagda golv, på nya och bekväma sängar, och där de hade speglar så stora att de kunde se sig själva i sin fulla längd. Den fattiga flickan bar allt tålmodigt och vågade inte klaga framför sin far, som skulle ha skällt ut henne om hon hade gjort det, för hans fru styrde honom helt.

När hon hade utfört sitt arbete, brukade hon gå in i skorstenshörnan och sätta sig ner bland askan, därför kallades hon Askungen av styvsystrarna. Askungen var, trots sina smutsiga kläder, hundra gånger vackrare än hennes systrar, även om de alltid var rikt klädda.

Det hände sig att kungens son ordnade en bal och bjöd in till alla fashionabla människor. De unga damerna var också bjudna. De var mycket nöjda med inbjudan och underbart upptagna med att välja klänningar, underkjolar och huvudklänningar som bäst kunde passa dem. Detta gjorde det hela ännu svårare för Askungen, för det var hon som strök sina systras linne och flätade deras flätor. De pratade hela dagen om ingenting annat än hur de skulle vara klädda.

"För min del", sa den äldste, "kommer jag att bära min röda sammetdräkt med franska beslag."

"Och jag," sade den yngre, "ska bära min vanliga kjol, men sedan, för att piffa till det, kommer jag att ta på mig den guldblommiga manteln och min diamantstomme, som långt ifrån är den mest vanliga i världen." De skickade efter de bästa frisörerna de kunde få för att klippa håret i trendig stil. Askungen konsulterades i alla dessa frågor, för hon hade god smak. Hon gav dem alltid sina bästa råd och erbjöd även sina tjänster som hårfrisörska, som de gladeligen tackade ja till.

När hon gjorde detta sa de till henne:

"Askungen, skulle du inte vilja gå på balen?"

"Unga damer," sade hon, "ni bara driver med mig, en sådan bal är inte för sådana som jag."

"Du har rätt", svarade de, "folk skulle skratta om de såg en Askunge på en bal."

Någon annan än Askungen skulle ha ordnat håret så det blev trassligt, men hon var godmodig och ordnade det perfekt. De åt nästan ingenting på två dagar, så uppslukade var de av glädje. De drog sönder över ett dussin snören för att försöka snöra sig hårt, så att de kunde ha en fin, smal form, och de tittade ständigt i spegeln.

Äntligen kom den lyckliga dagen. De gick till hovet, och Askungen följde dem med ögonen så länge hon kunde, och när de var utom synhåll, föll hon gråtande.

Hennes gudmor, som såg henne i tårar, frågade henne vad som var orsaken.

"Jag önskar att jag kunde - jag önskar att jag kunde ..." men hon kunde inte avsluta meningen på grund av allt gråt.

Hennes gudmor, som var en älva, sa till henne: "Du önskar att du kunde gå på balen, är det inte så?"

"Tyvärr, ja," sade Askungen och suckade.

"Tja," sa hennes gudmor, "var bara en god tjej, så ser jag till att du kommer iväg." Sedan tog hon henne in i kammaren och sa till henne: "Spring in i trädgården och ta med en pumpa till mig."

Askungen gick genast för att samla det bästa hon kunde hitta och förde det till sin gudmor, utan att kunna föreställa sig hur denna pumpa kunde hjälpa henne att komma till balen. Hennes gudmor skopade ur hela insidan av den och lämnade inget annat än skorpan. Sedan slog hon den med sin trollstav, och pumpan förvandlades direkt till en fin förgylld vagn.

Hon gick sedan för att titta i musfällan, där hon hittade sex möss, alla levande. Hon beordrade Askungen att öppna musfällan och att genast ge varje mus, när den gick ut, en liten dutt med sin trollstav. I det ögonblicket förvandlades varje mus till en fin häst, och de sex mössen blev tillsammans en fin uppsättning av sex hästar i en vacker musgrå färg.

Det saknades en kusk, så Askungen sa: "Jag ska gå och se om det inte finns en råtta i råttfällan - vi kan göra en kusk av honom."

"Du har rätt," svarade hennes gudmor, "gå och titta."

Askungen förde råttfällan till henne, och i den fanns tre enorma råttor. Feen valde den som hade det största skägget, och efter att ha rört honom med hennes trollstav förvandlades han till en fet kusk med den finaste mustasch och piska som någonsin har skådats.

Efter det sa hon till henne:

"Gå in i trädgården, så hittar du sex ödlor bakom vattenpannan. Ta dem till mig."

Inte senare än att hon gjort det förvandlade hennes gudmor dem till sex fotsoldater, som hoppade fram bakom vagnen, med deras dräkter alla glimmande i guld och silver, och de höll fast som om de inte hade gjort något annat hela livet.

Älvan sade sedan till Askungen, "Här ser du en vagn passande att åka till balen med, är du inte nöjd med det?"

"Åh, ja!" grät Askungen, "men måste jag gå som jag är i dessa trasor?"

Hennes gudmor svängde lätt med sin trollstav, och i samma ögonblick förvandlades hennes kläder till tyg av guld och silver dekorerat med juveler. Sen gav hon henne ett par av de vackraste glasskorna i hela världen. När hon så var klädd steg hon in i vagnen, och hennes gudmor beordrade henne, framför allt, att inte stanna efter midnatt, och berättade att om hon stannade ett ögonblick längre skulle vagnen bli en pumpa igen, hennes hästar möss, hennes kusk en råtta, hennes fotsoldater ödlor och hennes kläder skulle bli precis som de var tidigare.

Hon lovade sin gudmor att hon inte skulle missa att lämna balen före midnatt. Hon körde iväg, knappt kapabel att behärska sig av glädje. Kungens son, som fick höra att en stor prinsessa, som ingen kände, kom, sprang ut för att ta emot henne. Han gav henne sin hand när hon steg ut ur vagnen och ledde henne in i salen där sällskapet samlades. Det blev plötsligt en påfallande tystnad. Alla slutade dansa och violerna upphörde att spela, så lockade var alla av den okända nykomlingens skönhet. Ingenting hördes förutom ett förvirrat ljud av röster som sa:

"Åh! Så vacker hon är! Åh! Så vacker hon är!"

Kungen själv, gammal som han var, kunde inte hålla ögonen borta från henne, och han sa till drottningen att det var länge sedan han hade sett en så vacker och älsklig varelse.

Alla damerna var upptagna med att studera hennes kläder och frisyr, så att de kanske kunde göra dem nästa dag efter samma mönster, förutsatt att de kunde finna så fina material och så flinka händer att göra dem.

Kungens son ledde henne till hedersstolen och tog henne sedan ut för att dansa med honom. Hon dansade så väldigt graciöst att alla beundrade henne mer och mer. En fin middag serverades, men den unga prinsen åt inte en bit, så intensivt var han upptagen med henne.

Hon gick och satte sig bredvid sina systrar och visade dem tusen små artigheter och gav dem bland annat en del av apelsinerna och citronerna som prinsen hade försett henne med. Detta förvånade dem mycket, för de hade inte presenterats för henne.

Askungen hörde klockan slå kvart i tolv. Hon tackade genast adjö till sällskapet och skyndade sig så fort hon kunde.

Så snart hon kom hem sprang hon för att hitta sin gudmor, och efter att ha tackat henne sa hon att hon önskade att hon kunde gå på balen nästa dag, eftersom kungens son hade bett henne att göra det. När hon ivrigt berättade för sin gudmor om allt som hände vid bollen, knackade hennes två systrar på dörren. Askungen öppnade den. "Så länge ni var där!" sa hon och gäspade, gnuggade ögonen och sträckte sig som om hon nyss hade vaknat. Hon hade dock inte haft någon önskan att sova sedan de åkte hemifrån.

"Om du hade varit på balen", sa en av hennes systrar, "skulle du inte ha varit besviken. Där kom den finaste prinsessan, den vackraste som någonsin skådats. Hon visade oss tusen artigheter, och gav oss apelsiner och citroner."

Askungen visade ingen belåtenhet med detta. I själva verket frågade hon dem vad prinsessan hette, men de sa till henne att de inte visste det, och att kungens son var mycket bekymrad och skulle ge hela världen för att veta vem hon var. På detta svarade Askungen leende:

"Var hon då så väldigt vacker? Så lyckosamma ni har varit! Kunde jag inte få se henne? Ah! Kära fröken Charlotte, låna mig din gula kläder som du bär varje dag."

"Ja, var så säker!" ropade fröken Charlotte. "Låna mina kläder till en så smutsig Askunge som du är! Jag skulle vara galen för att göra något sådant."

Askungen förväntade sig verkligen ett sådant svar och var mycket glad över vägran. Ty hon skulle ha varit sorgligt orolig om hennes syster hade lånat ut henne vad hon skojsamt bad om. Nästa dag gick de två systrarna på balen, och det gjorde även Askungen, men mer magnifikt uppklädd än tidigare. Kungens son var alltid vid hennes sida, och hans vackra tal till henne upphörde aldrig. Dessa irriterade på ingen sätt den unga damen. I själva verket glömde hon helt sin gudmors order till henne, så att hon hörde klockan börja slå tolv när hon trodde att den inte kunde vara mer än elva. Hon stod sedan upp och flydde, lika kvick som ett rådjur. Prinsen följde, men kunde inte ta henne. Hon lämnade bakom en av sina glasskor, som prinsen tog upp mycket försiktigt. Hon kom hem, men helt andfådd, utan sin vagn, och i sina gamla kläder, med endast en av de båda glasskorna kvar. Vakterna vid palatsporten frågades om de inte hade sett en prinsessa gå ut, och de svarade att de inte hade sett någon gå ut förutom en ung flicka, i trasiga kläder, som hade mer av en fattig landsflicka övwe sig än av en ung dam.

När de två systrarna återvände från balen frågade Askungen dem om de hade haft en trevlig stund och om den fina damen hade varit där. "Ja", svarade de, "men hon skyndade sig i det ögonblick som klockan slog på tolv, och med så mycket hast att hon tappade en av sina små glasskor, den vackraste skon i världen, som Kungens son plockade upp". De sa vidare att han inte hade gjort något annat än att titta på henne hela tiden, och att han verkligen var väldigt förälskad i den vackra ägaren till glasskon.

Vad de sa var sant, för några dagar senare gav Kungens son tillkännagivandet till ljudet av trumpet att han skulle gifta sig med hon vars fot denna sko skulle passa exakt på. De började prova den på prinsessorna, sedan på hertiginnorna och sedan på alla hovets damer, men förgäves. Den fördes till de två systrarna, som gjorde allt de kunde för att trycka ner en fot i skon, men de kunde inte få ner den. Askungen, som såg detta och kunde sin sko, sa skrattandes till dem:

"Låt mig se om den inte passar på mig."

Hennes systrar brast ut i skratt och började driva med henne. Herremannen som skickats för att prova skon tittade allvarligt på Askungen, och fann henne väldigt stilig och sa att det var bara rättvist att hon borde prova, och att han hade order att låta varje dam prova skon.

Han bad Askungen att sitta ner, och när han satte skon på hennes lilla fot fann han att den gick på mycket lätt och passade henne som om den hade gjorts av vax. Förvåningen i hennes två systrars ansikten var stor, men den blev ännu större när Askungen tog fram sin andra sko ur fickan och satte den på foten. Därpå kom hennes gudmor, som efter att ha rört på Askungenens kläder med sin trollstav gjorde dem mer storslagna än de hon hade burit på tidigare.

"Den gick på mycket lätt." Och nu såg hennes två systrar att hon var den vackra damen som de hade sett på balen. De kastade sig framför hennes fötter för att be om ursäkt för deras dåliga beteende mot henne. Askungen bad dem stå upp, och när hon omfamnade dem sa hon att hon förlåtit dem av hela sitt hjärta och bad dem att alltid älska henne.

Hon fördes till den unga prinsen, klädd som hon var. Han tyckte hon var mer charmig än någonsin och gifte sig några dagar senare med henne. Askungen, som var lika god som hon var vacker, gav sina två systrar ett hem i palatset och gifte dem samma dag med höga herrar i hovet.