Det största gröna blad som finns är alldeles säkert ett kardborrblad. Håller man det framför sin lilla mage är det som ett helt förkläde, och lägger man det på sitt huvud är det vid regnväder nästan lika bra som ett paraply eftersom det är så stort. Aldrig växer en kardborre ensam. Nej där en växer, växer flera. Det är härligt. Det är massor av härlig snigelmat. De förnäma stora vita sniglarna, som det förnäma folket förr brukade äta, antogs tycka om kardborre och därför planterades den i stora mängder.
Nu fanns så en gammal herrgård, där man inte längre åt sniglar, då de sedan länge var utdöda. Men kardborrarna var inte utdöda. De växte och växte, växte över gångar och över rabatter. Man kunde inte längre få bukt på dem. Det var en hel kardborrskog. Här och där stod ett äppel- och plommonträd. Annars hade man aldrig kunnat tro att det var en trädgård. Allt var kardborrar. Och där inne bodde de två sista, gamla sniglarna.
De visste inte själva hur gamla de var, men de kunde erinra sig att de hade varit många fler. Att de kom från en familj från ett fjärran land, och att hela skogen hade planterats för dem och deras anhöriga. De hade varit utanför den, men de visste att det fanns ännu en sak i världen, som hette Herrgården. Och där blev man kokt och lagd på silverfat, men vad som hände där mer visste man inte. Hur det var att bli kokt och lagd på silverfat kunde de inte föreställa sig, men det skulle vara förnämt tydligen. Varken ollonborren, paddan eller daggmasken kunde ge några svar, för ingen av dem hade blivit kokt eller legat på silverfat.
De gamla vita sniglarna var de förnämsta i världen, så mycket visste de. Skogen var till för deras skull, och Herrgården var till för att de skulle kunna bli kokta och lagda på silverfat.
De levde nu lyckligt, och då de själva inte hade några barn hade de adopterat en vanlig liten snigel. Men den lilla ville inte växa, för han var en vanlig snigel. Men de gamla, i synnerhet snigelmamman, tyckte sig dock kunna märka hur han tilltog i storlek, och hon bad snigelpappan att också känna på det lilla snigelhuset och se om han inte tyckte lilla snigeln växte, och så gjorde han det, och tyckte det.
En dag blev det ösregn.
— Hör hur det trumme-rumme-rummar på kardborrarna, sa snigelpappan.
— Det kommer droppar också, sa snigelmamman. Det rinner ju ända ner på stjälken! Du skall få se att här kommer bli vått! Jag är glad att vi har våra fina hus, och att den lille även har sitt. Man kan verkligen se att vi är herrskapet här i världen. Vi har hus med oss från födseln, och kardborrskogen är planterad för vår skull. Jag skulle gärna vilja veta hur långt den sträcker sig, och vad som finns utanför.
— Det finns ingenting utanför, sa snigelpappan. Bättre än här kan ingenstans vara, och jag har ingenting att önska.
— Jo, sa snigelmamman. Jag skulle allt gärna vilja komma till Herrgården, bli kokt och lagd på silverfat. Det har alla våra förfäder blivit, och du ska veta att det är något speciellt det.
— Herrgården har möjligen ramlat, sa snigelpappan. Eller så har kardborrskogen vuxit över den, så att människorna inte kan komma ut. För övrigt brådskar det ju inte, men du har alltid så förskräckligt bråttom du, och det börjar den lille också få. Nu har han under tre dagar krupit uppför den där stjälken. Jag får ont i huvudet när jag tittar upp på honom.
— Du får inte gräla, sa snigelmamman. Han kryper så försiktigt så. Men har du tänkt på det: Var ska vi hitta en fru till honom? Tror du inte att det finns någon långt där inne i kardborrskogen av vår sort?
— Vanliga sniglar tror jag det finns där, sa snigelpappan. Vanliga sniglar utan hus. Men de är så simpla, och inbillar sig saker om sig själva. Men vi kan ge myrorna i uppdrag att leta, de springer fram och tillbaka hela dagarna, de kan säkert hitta någon passande fru till vår lilla snigel.
Så frågade de myrorna.
— Jag känner verkligen den allra vackraste, svarade en myra, men jag är rädd att det inte går för sig. För hon är en drottning.
— Det gör ingenting, sa snigelföräldrarna. Har hon hus?
— Hon har slott, svarade myran. Det vackraste myrslott med sju hundra gångar.
— Nej tack, sa snigelmamman. Vår son ska inte bo i en myrstack. Om ni inte kan hjälpa oss får vi ge uppdraget till myggorna istället. De flyger vitt och brett i ur och skur, de kan kardborrskogen både innan och utan.
Så frågade de myggorna.
— Vi vet vem som blir en fin fru till honom, sa myggorna. Hundra människosteg härifrån sitter på en vinbärsbuske en liten snigel med hus. Hon är alldeles ensam och tillräckligt gammal för att gifta sig. Det är bara hundra människosteg dit.
— Ja, låte henne komma till honom, sa snigelföräldrarna. Han har en kardborrskog, hon har bara en buske.
Och så hämtade de den lilla snigelfröken. Det dröjde åtta dagar innan hon kom. Men det var just det präktiga i saken, för då kunde man se att hon var av den rätta sorten.
Och så blev det bröllop. Sex lysmaskar lyste så gott de kunde. I övrigt gick allting lungt och stilla till, för de gamla sniglarna orkade inte med festligheter.
Men ett vackert tal hölls av snigelmamman. Snigelpappan kunde inte hålla något tal, för han var alldeles för rörd, men han lämnade dem hela kardborrskogen i arv och sa vad han alltid hade sagt, nämligen att den var den bästa i världen och att om de levde anständigt och fick många snigelbarn så skulle de hamna på Herrgården och bli kokta och lagda på silverfat.
Och efter det kröp de gamla sniglarna in i sina snigelhus och kom aldrig mera ut, för de somnade. Det unga snigelparet levde kungligt i kardborrskogen och fick många små snigelbarn. Men de blev aldrig kokta, och de hamnade aldrig på silverfat. Så drog de slutsatsen att Herrgården hade ramlat ihop och att alla människor var utdöda. Och eftersom ingen sa något annat måste det vara sant. Och regnet slog mot kardborrbladen för att göra trummusik för deras skull, och solen sken för att ge kardborrskogen färg för deras skull, och hela familjen var mycket lycklig.
Slut