Ett litet lok hade ett långt och tungt tåg att dra. Hon klarade det väldigt bra tills hon kom till en brant backe. Väl där spelade det ingen roll hur mycket hon drog, hon lyckades inte dra det långa tåget uppför backen. Hon drog och hon drog. Hon huffade och puffade. Hon backade tillbaka och tog sats igen: Tuuut! Tuuut!
Men det gick inte! Hon lyckades inte dra det långa och tunga tåget uppför den branta backen.
Till slut kopplade hon loss tåget bakom sig och fortsatte ensam uppför backen. Tror du hon hade gett upp? Inte då! Hon fortsatte ensam för att leta efter hjälp. "Visst måste jag lyckas hitta någon som kan hjälpa mig", tänkte hon.
Uppför backen längs spåret åkte det lilla loket. Tuut, tuut! Tuut, tuut! Tuut, tuut! Tuuuut!
Ganska snart såg hon ett stort lok som åkte på ett sidospår. Han såg stor och stark ut. Hon åkte upp bredvid det stora loket, tittade upp på honom och sa: "Kan du hjälpa mig att dra mitt tåg uppför den branta backen? Mitt tåg är så långt och tungt och jag lyckas inte dra upp det."
Det stora loket tittade ner på det lilla loket. Sen sa han: "Ser du inte att jag har jobbat klart för idag? Jag har blivit tvättad och oljad redan inför min nästa tur. Nej, jag kan inte hjälpa dig."
Det lilla loket var ledset, men hon åkte vidare. Tuut tuut! Tuut!
Efter en stund kom hon fram till ett annat stort lok som stod stilla på ett sidospår. Han huffade och puffade, som om han var trött.
"Det där stora loket kanske hjälper mig", tänkte det lilla loket. Hon åkte upp bredvid och frågade:
"Kan du hjälpa mig att dra mitt tåg uppför den branta backen? Mitt tåg är så långt och tungt och jag lyckas inte dra upp det."
Det andra stora loket svarade:
"Jag har just kommit tillbaka från en lång, lång tur. Ser du inte hur trött jag är? Kan du inte hitta något annat lok som kan hjälpa dig den här gången?"
"Jag ska försöka", svarade det lilla loket och åkte vidare. Tuuut!
Efter ett tag såg hon ett annat litet lok som inte var större än hon själv. Hon åkte fram bredvid och sa:
"Kan du hjälpa mig att dra mitt tåg uppför den branta backen? Mitt tåg är så långt och tungt och jag lyckas inte dra upp det."
"Absolut!" svarade det andra lilla loket, "Jag hjälper dig gärna om jag kan."
Så åkte de två små loken tillbaka till början av backen där det långa tåget stod. Båda de små loken ställde sig framför tåget, det ena framför det andra. Puff puff! Klonk. Tuuut! Och ivägd åkte de.
Sakta sakta började tåget röra sig. Sakta sakta klättrade det uppför den branta backen. Medan de började klättra började de båda loken sjunga:
"Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan! Jag-tror-jag-kan!"
Och det kunde de! Snart hade de åkt upp för backen och var på väg ner på andra sidan kullen. Efter en liten stund kom de fram till slätten igen och det lilla loket klarade åter att dra tåget själv. Så hon tackade det andra lilla loket som hade hjälpt henne, och sa hej då.
Och när hon fortsatte på sin resa sjöng hon glatt:
"Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde! Jag-trodde-jag-kunde!"
Slut