Vid utkanten av skogen i ett land långt borta rann en liten å, och vid ån fanns det en kvarn. Mjölnarens hus låg inte långt därifrån, och mjölnaren hade en mycket vacker dotter. Hon var dessutom mycket begåvad, och mjölnaren var så stolt över henne att han en gång berättade för kungen, som brukade komma och jaga i skogen, att hans dotter kunde spinna guldtråd av halm. Kungen var väldigt förtjust i pengar och när han hörde mjölnaren skryta om sin dotter blev han girig och begärde att dottern skulle infinna sig hos honom. Väl där ledde kungen henne till ett rum i sitt slott där det fanns en stor hög med halm, gav henne en spinnrocka och sa: "Allt det här måste du spinna till guld innan morgondagen". Mjölnarens dotter försökte förgäves förklara att det bara var hennes pappa som skröt, och att hon inte alls kunde spinna guldtråd av halm. Dörren till rummet låstes och hon lämnades ensam.
Hon satte sig ner i ett av rummens hörn och beklagade sig över sitt öde. Då öppnades plötsligt dörren och en lustig liten man hoppade in och sa: "God morgon min goda dam, vad gråter du över?". "Ack", svarade mjölnarens dotter, "Jag måste spinna allt det här halmet till guld, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt". "Vad ger du mig", sa den lilla mannen, "om jag gör det åt dig?". "Mitt halsband", svarade den unga kvinnan. Han litade på hennes ord och satte sig vid spinnrockan och sjöng:
Runt runt spinner jag, av hela min huld
Hej och hå, hej och hå, halm ska bli till guld!
Och spinnrockan spann lätt och kvickt och all halm blev till guld. När kungen kom och såg detta blev han mycket förvånad och glad, men efter en stund växte hans girighet och han stängde åter in den unga kvinnan med en ny hög med halm. Återigen visste hon inte vad hon skulle göra, och satte sig och beklagade sig över sitt öde. Men strax öppnades dörren och den lilla mannen tittade in och sa: "Vad ger du mig om jag hjälper dig att spinna halmet till guld?". "Ringen på mitt finger", svarade den unga kvinnan. Så gav hon sin ring till den lilla mannen, som satte sig och började arbeta vid spinnrockan ännu en gång, sjungandes:
Runt runt spinner jag, av hela min huld
Hej och hå, hej och hå, halm ska bli till guld!
Det dröjde inte länge förrän den lilla mannen återigen hade spunnit all halm till guld. Kungen var mycket belåten över att se den glimrande skatten, men ännu hade han inte fått nog. Så han hämtade denna gången en ännu större hög med halm och sa till den unga kvinnan: "Allt detta måste spinnas till guld i natt, och om du gör det så kommer du bli min drottning". Så snart han hade lämnat henne ensam dök den lilla mannen upp och frågade: "Vad ger du mig om jag för en tredje gång spinner halmet till guld?". "Jag har ingenting kvar att ge dig", svarade den unga kvinnan. "Nåväl, säg du att du ger mig det första lilla barn du får när du blivit drottning", sa den lilla mannen. Så kanske det aldrig blir, tänkte den unga kvinnan. Och eftersom hon inte såg någon annan utväg svarade hon att hon skulle göra som han ville. Runt runt snurrade spinnrockan igen till den lilla mannens sång, och han spann hela högen med halm till guld. När kungen kom in nästa morgon och såg att han hade fått allt han bad om höll han sitt ord, och gjorde den unga kvinnan till drottning.
När drottningens första barn föddes var hon mycket lycklig, och glömde den lilla mannen och vad hon hade lovat. Men en dag kom han in till hennes rum där hon satt och lekte med sitt barn, och påminde henne om vad hon lovat. Då sörjde hon djupt sin olycka och sa att hon skulle ge honom all rikedom i kungariket om hon fick behålla sitt barn, men förgäves. Till slut började drottningen gråta, och den lilla mannen tittade på henne och sa: "Jag ger dig tre dagar. Om du under den tiden kan berätta för mig vad jag heter låter jag dig behålla ditt barn."
Drottningen låg vaken hela natten och tänkte på alla möjliga namn hon någonsin hört talas om, och hon skickade budbärare land och rike runt för att lära sig nya namn. Nästa dag kom den lilla mannen in igen, och hon började rabbla alla namn hon kunde komma på: Benjamin, Larry, Harry, Bosse, och så vidare. Men för varje namn svarade den lilla mannen: "Min drottning, det är inte mitt namn".
Den andra dagen började hon med alla roliga och konstiga namn hon kunde komma på: Beppe, Boppe, Poppe, Loppe, och så vidare. Men för varje namn svarade den lilla mannen återigen: "Min drottning, det är inte mitt namn".
Den tredje dagen kom en av hennes budbärare åter och sa: "Jag reste i två dagar utan att höra talas om några nya namn, men igår, när jag klättrade uppför en hög kulle, bland skogens träd där räven och haren säger godnatt till varandra, såg jag en liten hydda. Och framför hyddan brann en eld, och runt elden dansade en lustig liten man på ena benet och sjöng:
Jag ska så gott få smaka
Imorgon ska jag baka
Jag dansar och sjunger
För imorgon ska jag få en unge
Inte anar drottningen min
Att mitt namn är Rumpelstiltskin
När drottningen hörde detta hoppade hon till av glädje, och så snart den lilla mannen kom satte hon sig på sin tron och kallade till sig hela hennes hov för att de skulle få vara med om något roligt, och barnsköterskan stod vid hennes sida med det lilla barnet i sina armar, precis som om det vore redo att överlämnas. Sen började den lilla mannen skrocka vid tanken på att få det lilla barnet och att få ta med det hem till skogen. Och han utbrast: "Nu, min drottning, vad är mitt namn?". "Är det Anders?" "Nej, min drottning!" "Är det Per?" "Nej, min drottning!" "Är det Hugo?" "Det är det inte". "Kan ditt namn vara Rumpelstiltskin?", frågade drottningen slugt. "Någon häxa berättade det för dig!", skrek den lilla mannen och stampade i ilska sin högra fot så långt ner i golvet att han var tvungen att använda båda händerna för att dra upp den igen.
Sen tog han sig därifrån så gott han kunde, allt medan barnsköterskan skrattade och barnet jollrade, och hela hovet gjorde narr av honom för att han hade gjort sig så mycket besvär för ingenting, och de sa:
"Vi önskar dig en god morgon, herr Rumpelstiltskin!"
Slut