Snövit

Det var mitt i vintern, och stora snöflingor virvlade omkring, då en viss drottning satt och sydde vid sitt fönster. När hon ställde sig vid fönstret, som var inramat av svart ebenholtsträ, och tittade ut över kanten stack hon sig på nålen och en droppe blod föll ner på snön. Hon tittade eftertänksamt på det röda blodet som flöt ut i snön, och önskade sig att hennes lilla dotter skulle växa upp och bli vit som snö, röd som blod och svart som ebenholtsträ. Och dottern växte upp, och hennes hy blev vit som snö, kinderna röda som blod, och håret svart som ebenholtsträ. Hon fick namnet Snövit.

Men drottningen dog, och kungen gifte sig strax därpå med en annan fru, som var mycket vacker, men som var så stolt att hon inte kunde stå ut med tanken på att någon annan kunde vara vackrare än henne. Hon hade en magisk spegel, och varje morgon såg hon sig själv i spegeln och frågade:

Spegel spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är.

Och spegeln svarade:

Du, min drottning, vackrast av alla i landet är.

Men Snövit blev vackrare och vackrare, och när hon blev arton år var hon vacker som en dag och vackrare än självaste drottningen. Den dagen, när drottningen frågade sin spegel vem som vackrast i landet var, svarade spegeln:

Snövit, min drottning, vackrast av alla i landet är.

När drottningen hörde detta blev hon högröd av ilska. Hon kallade till sig en av sina jägare och sa: "Ta med Snövit ut i skogen och för åter till mig hennes hjärta!". Den stackars jägaren tog med Snövit ut i skogen, men när han tittade på Snövit så klarade han inte av att skada henne, så han berättade vad drottningen sagt och sa till henne att springa iväg i skogen och aldrig komma tillbaka.

Sen vandrade Snövit ensam och rädd genom skogen. De vilda djuren ylade och lät, men inget gjorde henne någon skada. På kvällen kom hon fram till en liten stuga. Där gick hon in för att vila, för hennes trötta fötter orkade inte gå längre. Inne i stugan var allt välordnat. Det låg en vit duk på bordet, och på duken stod sju små tallrikar med brödbullar på och sju små glas med vatten i. Vid väggen stod det sju små sängar. Hungrig som hon var åt Snövit lite av varje brödbit, och drack lite vatten ur varje glas. Sen tänkte hon att hon skulle lägga sig och vila så hon provade alla sängarna. Den ena var för kort och den andra var för lång, tills hon lade sig i den sjunde sängen, som passade. Där lade hon sig och somnade.

In kom sedan husets herrar. Det var sju små dvärgar, som levde på att gräva guld i bergen. De tände sina sju små lampor och såg genast att något inte stod rätt till.

– Vem har suttit på min stol, sa den första.
– Vem har ätit från min tallrik, sa den andra.
– Vem har tagit på mitt bröd, sa den tredje.
– Vem har flyttat på min sked, sa den fjärde.
– Vem har grejat med min gaffel, sa den femte.
– Vem har skurit med min kniv, sa den sjätte.
– Vem har druckit ur mitt glas, sa den sjunde.

Sen vände sig den första om och sa: Vem har legat på min säng? Och de andra sprang dit och alla undrade vem som hade legat på deras säng. Men den sjunde såg Snövit, och sa åt sina kompanjoner att komma och titta. De höll alla upp sina lampor och tittade på henne. – Så vacker hon är, sa de alla i mun på varandra. Och de var förjusta över att se henne, och såg till att inte väcka henne. Och så sov den sjunde dvärgen en timme i var av de andra dvärgarnas sängar tills natten var förbi.

På morgonen berättade Snövit vad som hade hänt. Dvärgarna tyckte synd om henne och sa att om hon städade, tvättade och lagade mat så kunde hon få bo hos dem och de skulle ta hand om henne. Sen gick de ut och letade guld och silver i bergen hela dagen. De varnade Snövit och sa att drottningen snart skulle hitta henne, och att hon inte skulle släppa in någon.

Och drottningen, som trodde att Snövit vad död, var nu övertygad om att hon var den vackraste kvinnan i landet, så hon gick till sin spegel och frågade:

Spegel spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är.

Och spegeln svarade:

Du, min drottning, vackrast av alla i landet är. Men bortom kullarna, i skogen, där de sju dvärgarna bor, där gömmer sig Snövit. Och hon är vackrare än du, min drottning.

Då blev drottningen orolig, för hon visste att spegeln alltid talade sanning, så hon var övertygad om att jägaren lurat henne. Och eftersom hon inte stod ut med tanken på att det fanns någon som var vackrare än henne klädde hon ut sig till en gammal kvinna och begav sig iväg över kullarna tills hon kom till dvärgarnas hus. Där knackade hon på dörren och ropade, – Fina varor till salu! Snövit tittade ut genom fönstret och sa: – God dag min dam, vad är det du har att sälja? – Fina saker, skärp och bälten i alla färger, svarade den gamla kvinnan. Snövit tyckte det verkade vara en vänlig gammal dam och gick ner och öppnade dörren. – Se så dina kjolar hänger, sa den gamla kvinnan. Jag ska hjälpa dig att få till dem med ett av mina fina bälten. Sen satte hon ett bälte runt Snövits midja och drog åt så hårt att Snövit tappade andan och ramlade ner som om hon vore död. – Nu är det slut på din skönhet, sa den elaka drottningen och sprang hem till slottet.

På kvällen återvände de sju dvärgarna, och blev helt bedrövade när de såg deras trogna Snövit liggandes orörlig på marken, till synes livlös. När de lyfte upp henne såg de dock skärpet och efter att de klippt av det började Snövit andas igen, och efter en stund vaknade hon. – Den gamla kvinnan var drottningen, sa de. Släpp aldrig in någon mer när vi inte är hemma.

När drottningen kom hem gick hon till spegeln och frågade vem som vackrast var, och blev förfärad när hon fick samma besked som tidigare. Då klädde hon ut sig igen men så att hon såg helt annorlunda ut än förra gången. Så begav hon sig till dvärgarnas hus. Den här gången tog hon med sig en förgiftad kam. När hon kom fram knackade hon på dörren och ropade, – Fina varor till salu! Men Snövit svarade, – Jag vågar inte släppa in någon. – Ta bara en titt på en av mina fina kammar, sa drottningen och gav henne den förgiftade kammen. Och den såg så fin ut att Snövit tog den och började kamma sig med den. Men i samma ögonblick som hon satte kammen mot håret verkade giftet och hon föll medvetslös ned på golvet. – Där kan du ligga, sa drottningen och sprang hem till slottet. Men som tur var återvände dvärgarna tidigt den kvällen. De såg Snövit på golvet, och de såg kammen, och förstod vad som hade hänt. Och när de tog bort kammen återhämtade sig Snövit. Och när hon vaknat och berättat vad som hänt varnade de henne återigen och sa att hon aldrig skulle öppna dörren för någon.

Under tiden återvände drottningen till sin spegel, och blev alldeles vansinnig då hon fick precis samma svar som förut. Då gick hon in i sin hemliga kammare och gjorde i ordning ett förgiftat äpple. På utsidan såg det rosenrött och smakrikt ut, men den som åt av det skulle säkerligen dö. Sen klädde hon ut sig till bondhustru och begav sig bortom kullarna till dvärgarnas hus. Där knackade hon på dörren, men Snövit stack ut huvudet ur fönstret och sa, – Jag vågar inte släppa in någon, för dvärgarna har sagt åt mig att jag inte ska göra det. – Som du vill, sa den gamla kvinnan. Men ta hur som helst det här äpplet, det bjuder jag på. – Nej, sa Snövit, jag vågar inte ta det. – Så löjligt, sa den gamla kvinnan, vad är du så rädd för? Tror du det är förgiftat? Om du äter ena halvan äter jag den andra.

Nu var det så att äpplet var så ordnat att ena halvan var förgiftad, medan den andra halvan inte var det. Snövit var väldigt lockad av att smaka på äpplet, för det såg underbart gott ut. Och när den gamla kvinnan hade ätit av ena halvan kunde hon inte hålla sig längre. Men knappt hade hon bitit loss en bit av äpplet innan hon föll ner, död. – Den här gången kommer ingenting att rädda dig, sa den elaka drottningen och sprang hem till sitt slott. Och när hon den här gången frågade spegeln svarade den till slut:

Du, min drottning, vackrast av dem alla är.

Och hennes avundsjuka hjärta blev lyckligt, och så lyckligt som ett sådant hjärta kunde bli.

När kvällen kom, och dvärgarna återvände, fann de Snövit på marken. Hon andades inte, och de var rädda att hon var helt död. De lyfte upp henne, och kammade hennes hår och tvättade hennes ansikte. Men allt var förgäves. Så de lade henne ner på en bädd, och alla sju dvärgarna vakade över henne i tre dagar och tre nätter. Och sen funderade de på om de skulle begrava henne, men hennes kinder var fortfarande rosiga, och hennes ansikte såg ut precis som det gjort medan hon levat. Så de sa, – Vi kommer aldrig begrava henne i den kalla jorden. Så de byggde en kista av glas, så att de fortfarande kunde se henne, och skrev på den hennes namn i guld, och att hon var kungens dotter. Sen bar de kistan med Snövit i och ställde den på toppen av en kulle, och en av dvärgarna satt alltid och vakade vid kistan. Och fåglarna kom också, först en uggla och sen en korp, och till slut kom en duva.

Och så låg Snövit under en lång, lång tid, och såg fortfarande ut som att hon bara sov. För hon var fortfarande vit som snö, och röd som blod, och svart som ebenholtsträ. Till slut kom det en prins, och han såg Snövit och läste vad som var skrivet i guld. Sen erbjöd han dem pengar, och bad till dem att få ta med Snövit därifrån, men dvärgarna svarade att de inte ville skiljas från Snövit för alla pengar i världen. Men till slut tyckte de synd om honom och gav honom kistan, men i samma ögonblick som han lyfte upp den för att ta med den hem föll äppelbiten ur Snövits mun, och Snövit vaknade och utbrast, – Var är jag? Och prinsen svarade, – Du är i säkerhet här med mig. Sen berättade han för henne allt som hade hänt, och sa: – Jag älskar dig mer än allt annat i världen. Följ med mig hem till min faders palats och gift dig med mig. Snövit tackade ja och följde med prinsen hem, och deras bröllop förbereddes med pompa och ståt.

Till festen inbjöds, bland alla andra, Snövits gamla fiende, Drottning. Och när hon klädde sig i fina, dyra kläder och frågade sin spegel vem som vackrast var sa spegeln:

Du min drottning, är vackrast här, men än vackrare är den nya drottningen.

När hon hörde detta blev hon röd av ilska, men hon var så avundsjuk och så nyfiken att hon inte kunde hålla sig från att gå på festen och se vem den nya drottningen var. Och när hon såg att det var ingen mindre än Snövit, som hon trodde varit död sen länge, blev hon så galen att hon kvävdes av sin egen ilska och föll ner död. Men Snövit och prinsen levde lyckliga och regerade i landet under lång, lång tid.