Törnrosa

Det var en gång en kung och en drottning som inte hade några barn, och mest av allt i världen längtade efter en liten dotter. Drottningen blev mer och mer sorgsen, och kunde inte tänka på något annat, tills hon en dag gick för att ta ett bad i palatsfontänen då en groda plötsligt hoppade upp ur vattnet och satt och tittade på henne.

'Du ska få som du önskar', kväkte grodan. 'Vid den här tiden nästa år, då rosorna börjar blomma, kommer en levande ros blomma för dig'.

Och nästa år, just då rosorna började blomma, födde drottningen en liten flicka, precis som grodan hade lovat.

Kungen och drottningen var obeskrivligt glada. Kyrkklockorna slog kling-klang, stora bål tändes och hela landet gladde sig. Och de hade det storslagnaste dop man kan tänka sig, dit alla féerna var inbjudna. Eller i alla fall alla utom en, för det fanns tretton féer, men kungen hade bara tolv guldtallrikar till festen, så han låtsades att han hade glömt den trettonde fén.

De tolv féerna kom till dopet i sina vackraste klänningar, som var gjorda av vävt månsken, och var och en hade med sig en magisk gåva till den nyfödda prinsessan.

En gav henne skönhet, en annan hälsa och lycka, en tredje begåvning, en fjärde ett vänligt hjärta, och så vidare tills de kom till den tolfte fén.

Men innan hon hann säga något flög dörren upp och in kom den trettonde fén, som inte blivit inbjuden. Hon såg så arg ut att alla de andra klev tillbaka för att låta henne passera. Hon gick direkt till vaggan, drog bort de rosenfärgade gardinerna, och tittade argt på det lilla sovande ansiktet.

'Du ska få min gåva trots att jag inte blev bjuden till dopet', sa hon med ett hånfullt léende. 'När du är femton år ska du sticka dig på en slända och falla ner död'.

Sen tittade hon ondskefullt på alla i rummet och flög ut genom fönstret.

Alla stod tysta och som förstenade av skräck och fasa, tills den trettonde fén klev fram och viftade med sin trollstav.

'Jag har fortfarande en gåva att ge', sa hon, 'och trots att jag inte kan ta bort den ondskefulla féns förtrollning kan jag åtminstone göra den mindre ond. Prinsessan kommer inte ramla ner död när hon sticker sig på sländan, men hon kommer falla ner i en djup sömn, som kommer vara i hundra år".

Sen lämnade alla féerna slottet, och kungen och drottningen började tro att den onda fén kanske bara hade varit en dålig dröm. Men för säkerhets skull beordrade de att alla sländor i riket skulle förstöras. Och det tog inte lång stund innan det inte gick att hitta en enda slända i hela kungariket.

När prinsessan Törnrosa blev större och större gick det allt tydligare att se alla de gåvor hon hade fått av de tolv féerna. Hon var vacker som en blomma, och lika begåvad som hon var vänlig, och glad hela dagen. Kungen och drottningen tänkte inte längre på den ondskefulla förtrollningen, och så gick åren tills dess att Törnrosa var femton.

Dagen då Törnrosa fyllde femton fick hon frukost på sängen. Sen gick kungen och drottningen ut tillsammans, och lämnade Törnrosa alldeles ensam. Efter en stund började hon känna sig väldigt uttråkad. Hon gjorde allt hon kunde för att underhålla sig själv, och efter ett tag kom hon på att hon skulle gå till alla rum i slottet och leta efter äventyr.

Hon kom så småningom till torntrappan, där hon inte kunde minnas att hon någonsin varit. Och när hon nådde toppen fann hon en spännande liten dörr. Törnrosa knackade, för hon hade lärt sig att vara artig, och en bruten liten röst ropade: 'Kom in!'

Och när Törnrosa öppnade dörren såg hon en liten kvinna sitta vid en spinnrocka och spinna mjukt vitt garn.

'Vilken lustig sak', sa Törnrosa när hon såg spinnrockan, för hon hade aldrig sett en sådan förut. 'Vad roligt det verkar att få den att spinna runt, runt.'

Och hon sträckte fram handen för att känna på det mjuka garnet. Men då stack hon sig på sländan och en liten droppe blod trängde fram. Och innan hon ens han reagera slog den onda féns förtrollning in och hon sjönk ner på stenbänken och föll i djup sömn.

I samma ögonblick stannade alla andra i slottet upp och föll också i djup sömn:

Kungen och Drottningen, som just hade kommit tillbaka och promenerade genom hallen, sjönk ner i två kungliga fåtöljer.

Kocken i köket, som just skulle ropa efter betjänten, somnade snabbt med munnen fortfarande öppen.

Hästarna i stallet somnade just som de höll på att äta majs. Duvorna hade inte ens tid att stoppa huvudet under vingen utan somnade som de bäst höll på att strutta runt med stjärtfjädrarna i luften. Flugorna sov i taket. Kanariefågeln hann inte önska sig sin gröna filt över buren utan somnade i bländande dagsljus. Den enda som inte trolldomen hade någon effekt på var katten, för den sov redan som vanligt vid brasan i köket. Men elden slutade knastra och brinna. Grytorna slutade koka. Ingenting rörde på sig. Allting var knäpptyst. Det enda som hände var att rosenbuskarna runt slottet växte sig högre och högre, ju längre tiden gick, tills slottet var helt dolt och inte ens flaggstången syntes.

Och allt eftersom åren gick började folk glömma bort slottet. Det vara bara de gamla som ibland berättade för barnen om den vackra prinsessan som en gång bott i ett slott där rosorna växte. Men barnen trodde allting var påhittat, för rosenbusken var så tjock och så hög att ingen kunde se vad som hände där inne.

Ibland hände det att en prins red förbi och hörde historien, och bestämde sig för att försöka hugga sig igenom buskaget för att se om det verkligen fanns en prinsessa på andra sidan. Men alla som försökte rev sig på taggarna och till slut tröttnade prinsarna, och för varje år växte sig rosenbusken allt högre och tjockare.

Nu råkade det sig så att på dagen då prinsessan sovit i hundra år så kom till landet en prins som var modigare och stiligare än alla andra prinsar som varit där tidigare. Han visste inte vad ge upp betydde, och när han fick höra historien om prinsessan Törnrosa bestämde han sig för att hitta henne.

'Taggarna på rosenbuskarna kommer riva sönder dig', sa alla människorna.

'Den sista prinsen som försökte var tvungen att komma tillbaka utan några kläder alls', tillade någon annan.

'Jag kommer aldrig komma tillbaka över huvud taget om jag inte lyckas ta mig igenom', svarade prinsen.

Men när han kom till den stora häcken fann han att den var täckt med bleka, rosa rosor. Och grenarna vek åt sidan av sig själva och beredde väg åt honom. Och alla taggar tittade åt andra hållet. Och när han kom igenom till andra sidan fann han ett slott, just så vackert som de gamla hade beskrivit det. Inte ett ljud bröt tystnaden. Inte ett löv viskade i vinden. Han såg duvorna sitta sovandes på taket, och hunden ligga framför sin koja.

När han så gick in i slottet såg han kungen och drottningen sitta och sova i sina kungliga fåtöljer. Och alla och allting var precis så som det hade varit när alla hade somnat för hundra år sedan.

Prinsen lade märke till spiraltrappan som ledde upp till tornet, och han gick upp för den, precis som Törnrosa hade gjort. Och när han öppnade dörren och klev in i rummet blev han ståendes stilla av beundran och förtjusning.

Prinsessan låg där och sov, med ansiktet vänt mot honom, just så som hon hade somnat för hundra år sedan. Allting var oförändrat, förutom att det nu var en sänghimmel av rosor runt henne, som med sina taggar utåt vaktade henne från all fara.

Så vacker var prinsessan där hon låg, som en blek rosa ros, att prinsen drogs till hennes sida och böjde sig ner och kysste henne på kinden.

Prinsessans ögonlock skälvde, och i nästa ögonblick öppnade hon ögonen. Hon tittade upp och såg prinsen som stod böjd över henne. Och när deras blickar möttes gav hon ifrån sig ett litet glädjerop.

'Åh, du kom till sist!', utbrast hon. 'Jag har drömt och drömt om dig, och jag trodde att du aldrig skulle komma och väcka mig'.

I samma ögonblick som prinsessan vaknade och öppnade sina ögon började alla andra i slottet vakna också. Kungen och drottningen promenerade ståtligt i hallen. Hästarna fortsatte att äta majs. Duvorna struttade runt igen och flugorna började surra i taket. Och kanariefågeln sjöng klart sin sång och tänkte att han hade drömt om att han sovit utan sitt gröna skynke på buren.

Och den stora och magnifika rosenhäcken sjönk ner och ner till den försvann i jorden, och inte ett enda löv blev kvar.

'Men vad gör det att alla rosor är borta', sa prinsen. 'Så länge jag har min Törnrosa, som är den vackraste rosen av alla'.

Och så gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar.